Kopaenstjarna.se Blog

De flesta stjärnbilder syns bara under vissa månader på natthimlen. Undantaget är de cirkumpolära stjärnbilderna, som står ovanför horisonten hela året. Om du vill kunna se din stjärna under en viss tid på året väljer du en passande stjärnbild när du köper din stjärna.

Varför stjärnbilder bara syns vid vissa tider

Under ett år går jorden ett varv runt solen. Beroende på årstid står solen därför mellan jorden och vissa stjärnbilder. De står då på himlen under dagen och går ner på natten. Eftersom det är för ljust på dagen kan de inte ses under dessa månader. Ett halvår senare lyser de högt på natthimlen.

Cirkumpolära stjärnbilder

Cirkumpolära stjärnbilder ligger så nära himmelspolen att de aldrig går ner. Från Berlin syns dessa väl hela året: Cassiopeja, Cepheus, Draken, Giraffen, Lilla björnen och Stora björnen. Polstjärnan hör till Lilla björnen och Karlavagnen är en del av Stora björnen. Från Sydney gäller det för: Flugan, Flygfisken, Kameleonten, Lilla vattenormen, Oktanten, Paradisfågeln, Södra triangeln och Taffelberget.

Så läser du tabellen

Tabellen visar för alla 88 stjärnbilder under vilka månader de syns klockan 22 lokal tid, för norra halvklotet med Berlin som exempel och för södra halvklotet med Sydney. En stjärnbild räknas under en månad som synlig om dess mittpunkt minst en dag står minst 12° över horisonten, och som delvis synlig om bara några av dess stjärnor når den höjden. Värdena för Berlin är en god approximation för hela Centraleuropa.

Från Berlin syns 50 av de 88 stjärnbilderna under minst en månad. 35 stjärnbilder på södra himlen kommer aldrig tillräckligt högt där. Du hittar dem i tabellen med en grå remsa för norra himlen.

Synligheten för alla 88 stjärnbilder

Inga stjärnbilder för det här urvalet.

Stjärnbilden Luftpumpen

Luftpumpen är en stjärnbild på södra halvklotet. Dess ljusstarkaste stjärna är α Antliae, som har en skenbar ljusstyrka på blott 4,25 mag. Stjärnbilden ligger nära stjärnkonstellationen skeppet Argo, som redan under antiken räknades till de mest kända stjärnbilderna på södra stjärnhimlen. 1700-talets astronomer delade dock upp skeppet Argo i tre delar, eftersom det föreföll dem alltför stort och oöverskådligt. Så uppstod Kölen (Carina), Akterskeppet (Puppis) och Seglet (Vela). Luftpumpen ligger norr om Seglet.

Historia

Den franske teologen Nicolas-Louis de Lacaille, som ägnade sitt liv åt astronomi, geodesi och matematik, införde 14 nya stjärnbilder på södra halvklotet. År 1750 gav han sig ut på en fyraårig resa till Godahoppsudden för att bl.a. observera stjärnbilderna på södra stjärnhimlen. Under resan katalogiserade han nästan 10 000 stjärnor. Sina nya stjärnbilder döpte Nicolas-Louis de Lacaille oftast efter tekniska instrument. Så uppstod stjärnbilderna Bildhuggaren, Ugnen, Gravstickeln, Luftpumpen, Målaren, Mikroskopet, Rombiska nätet, Oktanten, Pendeluret, Kompassen, Taffelberget, Kikaren, Vinkelhaken och Cirkelpassaren. Dessutom delade han upp den stora antika stjärnbilden skeppet Argo i de tre stjärnbilderna Kölen, Akterskeppet och Seglet. Hans katalog över södra stjärnhimlen utkom 1763, ett år efter hans död, under titeln ”Coelum Australe Stelliferum”. Gemensamt för hans 14 nya stjärnbilder är att de består av relativt ljussvaga stjärnor.

Den tyske ingenjören och fysikern Otto von Guericke uppfann luftpumpen år 1650. Några år senare, 1658/59, vidareutvecklade den irländske naturforskaren Robert Boyle och den engelske fysikern Robert Hooke luftpumpen. Nicolas-Louis de Lacaille var så hänförd av uppfinningen av luftpumpen att han döpte en stjärnbild efter den. Han kallade den ”Antlia Pneumatica”.

Stjärnbilden Paradisfågeln

Paradisfågeln är en stjärnbild på södra halvklotet. Den är cirkumpolär kring sydpolen. Det betyder att dess stjärnor ligger så nära himmelspolen att de aldrig går ned sett från Sydney. Där står stjärnbilden därför över horisonten året runt.

Stjärnbilden är ljussvag och inte lätt att känna igen på himlavalvet. Stjärnbilden ligger mellan södra himmelspolen och stjärnbilden Södra triangeln. Paradisfågelns huvudstjärnor ligger bara omkring 13° från polen. Dess ljusstarkaste stjärna, α Apodis, föreställer paradisfågelns stjärtfjädrar.

Historia

Medan stjärnbilderna på norra halvklotet har varit kända sedan antiken och bygger på de mest skilda mytologier, förblev många stjärnbilder på södra halvklotet länge namnlösa. Först på 1500-talet började man ägna sig åt dem. Mellan 1595 och 1597 kartlade de nederländska sjöfararna Pieter Dirkszoon Keyser (överstyrman) och Frederick de Houtman (kaptenens bror) på uppdrag av Petrus Plancius det södra himlavalvet under en expedition. Påverkade av upplevelserna under sin resa till Ostindien namngav de ett dussin stjärnbilder: Kameleonten, Flugan, Flygfisken, Indianen, Tranan, Paradisfågeln, Påfågeln, Fenix, Svärdfisken, Lilla vattenormen, Södra triangeln och Tukanen.

Sjöfararna kan ha stött på paradisfågeln i Nya Guineas tropiska regnskogar, på Moluckerna (en indonesisk ögrupp) eller i Australiens tropiska norr. Paradisfågelhanarna har en färgglatt skimrande fjäderdräkt och ytterst långa stjärtfjädrar, med vilka de försöker fånga honornas uppmärksamhet. För européerna var dessa fjädrar länge bara kända som prydnad på exklusiva damhattar. Namnet Apus (genitiv Apodis) kommer från grekiskans ápous (”fotlös”), eftersom paradisfåglarnas skinn kom till Europa utan fötter. Johann Bayer tog år 1603 med stjärnbilden i sin stjärnatlas under namnet ”Apis Indica”. Han övertog namnet från Petrus Plancius glob från 1598. ”Apis” (bi) var där troligen ett tryckfel för ”Avis” (fågel); det som avsågs var den ”indiska fågeln”. I dag har dock den ursprungliga beteckningen paradisfågel slagit igenom.

Stjärnbilden Altaret

Altaret är en stjärnbild på södra halvklotet. Den är delvis cirkumpolär kring sydpolen. Det betyder att några av dess stjärnor ligger så nära himmelspolen att de aldrig går ned sett från Sydney. Där står en del av stjärnbilden därför över horisonten året runt.

Den ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden är β Arae, som ligger söder om stjärten på stjärnbilden Skorpionen. Dess ljus behöver omkring 600 år för att nå jorden. Stjärnbilden Altaret genomkorsas av Vintergatan. Vintergatan är en självständig galax som består av miljarder stjärnor. Därför får stjärnbilden Altaret sin glans av flera öppna stjärnhopar och klotformiga stjärnhopar. Dess mest imponerande klotformiga stjärnhop är NGC 6397, som med lite tur kan observeras redan med en medelstor handkikare. Den ligger 8 000 ljusår från jorden och är därmed den näst närmaste klotformiga stjärnhopen efter M4 i stjärnbilden Skorpionen.

Historia och mytologi

Stjärnbilden var känd redan av de antika grekerna, och dess stjärnor har under årtusendena tolkats av de mest skilda folk. Hebréerna såg i stjärnbilden det altare som Noa reste efter syndafloden, eller Abrahams altare, på vilket han skulle offra sin son Isak. I några stjärnatlaser nämns också kentauren Chiron (stjärnbilden Kentauren), som på detta altare offrade en varg (stjärnbilden Vargen). Denna tolkning följer av att stjärnbilderna Kentauren och Vargen ligger nära varandra: redan Aratos beskriver hur kentauren sträcker ut handen mot altaret. Någon egen saga om detta har dock inte bevarats.

Den mest kända myten kring stjärnbilden Altaret går dock tillbaka på grekerna. De trodde att det var det altare vid vilket Zeus och gudarna svor att förinta titanerna. Zeus var son till titanen Kronos, universums dåvarande härskare. Kronos hade blivit varnad för att ett av hans barn skulle förinta honom. Därför slukade han dem. Bara Zeus kunde räddas av sin mor. Många år senare återvände Zeus och gav Kronos ett kräkmedel, varpå denne kräktes upp Zeus syskon. Därefter förde gudarna (Zeus och hans syskon) krig mot titanerna i 10 år. Gudarna vann och delade upp världen mellan sig. Så blev Poseidon härskare över havet, Hades härskare över underjorden och Zeus härskare över himlen.

Stjärnbilden Gravstickeln

Gravstickeln är en stjärnbild på södra halvklotet. Dess ljusstarkaste stjärna är α Caeli, som har en skenbar ljusstyrka på blott 4,46 mag. Stjärnbilden ligger mellan floden Eridanus i väster, Haren i norr och Duvan i öster.

Historia

Den franske teologen Nicolas-Louis de Lacaille, som ägnade sitt liv åt astronomi, geodesi och matematik, införde 14 nya stjärnbilder på södra halvklotet. År 1750 gav han sig ut på en fyraårig resa till Godahoppsudden för att bl.a. observera stjärnbilderna på södra stjärnhimlen. Under resan katalogiserade han nästan 10 000 stjärnor. Sina nya stjärnbilder döpte Nicolas-Louis de Lacaille oftast efter tekniska instrument. Så uppstod stjärnbilderna Bildhuggaren, Ugnen, Gravstickeln, Luftpumpen, Målaren, Mikroskopet, Rombiska nätet, Oktanten, Pendeluret, Kompassen, Taffelberget, Kikaren, Vinkelhaken och Cirkelpassaren. Dessutom delade han upp den stora antika stjärnbilden skeppet Argo i de tre stjärnbilderna Kölen, Akterskeppet och Seglet. Hans katalog över södra stjärnhimlen utkom 1763, ett år efter hans död, under titeln ”Coelum Australe Stelliferum”. Gemensamt för hans 14 nya stjärnbilder är att de består av relativt ljussvaga stjärnor.

Gravstickeln skulle ursprungligen föreställa ett par korsade gravyrverktyg, som Nicolas-Louis de Lacaille förtecknade under det franska namnet ”Les Burins” och som skulle påminna om en kopparstickares verktyg. Senare försvann dock den ena av de två gravstiklarna, och stjärnbildens namn latiniserades till ”Caelum”.

Stjärnbilden Stora hunden

Stjärnbilden Stora hunden är en stjärnbild på södra halvklotet. Dess bröst kröns av himlens ljusstarkaste stjärna, α Canis Majoris, på grekiska Sirius (den brännande). Ljusare än den framstår på himlen bara solen, månen och några planeter.

Stora hunden är lätt att hitta: de tre ljusa stjärnorna i Orions bälte pekar i sydostlig riktning rakt mot Sirius.

Mytologi

Stora hunden har sedan antiken haft en särskild, om än skiftande betydelse. Egyptierna dyrkade Sirius som gudinnan Sopdet (grekiska Sothis), som smälte samman med Isis. Någon hund såg de enligt vad vi vet i dag inte i dessa stjärnor; först grekerna och romarna gjorde Stora hunden av dem. Sopdet förebådade i juli med Sirius uppgång Nilens årliga översvämning och därmed slutet på en lång torka. För grekerna inledde Sirius uppgång däremot den stora sommarhettan, då landet förtorkade. Romarna kallade årets hetaste dagar efter hundstjärnan för ”hunddagar”. I dag går Sirius på grund av jordaxelns precession på våra breddgrader upp i morgongryningen först i slutet av augusti; på kvällshimlen syns den framför allt under vintermånaderna.

Stora hunden förekommer också i andra grekiska sagor, till exempel i den kända om Zeus och Europa. Zeus hade förälskat sig i Europa, dotter till kung Agenor av Fenicien. Han antog gestalten av en tjur med underbart vit päls och glänsande horn och blandade sig med hennes fars hjord. Förtjust smyckade Europa tjuren med blommor och satte sig till och med på dess rygg. Zeus sprang till havet och simmade med henne till Kreta. Först där uppenbarade han sin sanna gestalt för den skrämda Europa och smickrade henne med otaliga gåvor, bland dem den oändligt snabba och odödliga hunden Lailaps. Europa lät den gå i arv till sin son, som gav den vidare till jägarinnan Prokris. När hennes make Kefalos av misstag dödade henne under en jakt övergick Lailaps i hans ägo. Kefalos tog den med sig till Thebe, där en rovlysten räv härjade som ingen kunde fånga. Så jagade hunden, som inget undkom, räven, som inte gick att fånga, och räven undkom den gång på gång i sista sekunden. Till slut förbarmade sig Zeus, förvandlade båda djuren till sten och placerade Lailaps som stjärnbilden Stora hunden på himlen.

Stjärnbilden Kölen

Kölen är en stjärnbild på södra halvklotet. Fram till 1700-talet hörde den till stjärnbilden Argo, det mäktiga skeppet. År 1756 delade Nicolas-Louis de Lacaille upp skeppet på en stjärnkarta i tre delar: Kölen (Carina), Akterskeppet (Puppis) och Seglet (Vela). Uppdelningen fastställdes slutgiltigt 1763 i hans stjärnkatalog. Kölens huvudstjärna Canopus, efter Sirius himlens näst ljusstarkaste stjärna, är uppkallad efter Kanopos, Menelaos styrman.

Mytologi

Den första delen av mytologin återges i stjärnbilden Akterskeppet.

Skeppet Argo och argonauterna (del 2) – Med hjälp av gudinnan Athena (bl.a. vishetens, strategins och stridens gudinna) byggde Argos ett skepp med 50 åror och en för av en bjälke från Zeus orakel. Bjälken kunde tala och gav argonauterna anvisningar under färden. Jason kallade samman den grekiska historiens 50 största hjältar för att följa honom. Bland dem fanns Herkules (stjärnbilden Herkules), kung Cepheus av Tegea, musikern Orfeus (stjärnbilden Lyran) och tvillingparen Kastor och Polydeukes samt Lynkeus och Idas (stjärnbilderna Tvillingarna och Lodjuret). Från Jasons hemstad Iolkos (vid Pagasetiska viken) bröt hjältarna upp mot Svarta havet till Orfeus sång. Deras första uppehåll förde dem till Pilio (vid Egeiska havet) för att ta farväl av kentauren Chiron. Sedan fortsatte de längs kusten runt Chalkidike till ön Limnos. Där hade nästan alla manliga invånare dödats av sina hustrur. Bara drottning Hypsipyles far hade överlevt i gömsle. Gudinnan Afrodite såg sina helgedomar på Limnos försummade och straffade därför öns alla kvinnor med dålig andedräkt. Deras män roade sig då med thrakiska slavinnor och mördades av sina svartsjuka hustrur. Strax därefter lade argonauterna till och roade sig några månader med öns kvinnor. Jason gjorde drottning Hypsipyle havande, och hon födde tvillingarna Euneos (sedermera kung av Limnos) och Deipylos. Jason svor henne evig trohet. Men snart drog argonauterna vidare, och Jason glömde sin ed. Färden fortsatte genom Marmarasjön. Vid Kyzikos angreps de av sexarmade jättar (Gegeneis), och i Bithynien måste de mäta sig i boxning med kung Amykos. Denna kamp tvingade han på alla främlingar, men den här gången dödade Polydeukes kungen. Under den fortsatta färden räddade de också den utmärglade gubben Fineus, som harpyiorna (blandväsen med en fågels kropp och en kvinnas huvud) hindrade från att äta.

Den tredje delen av mytologin återges i stjärnbilden Seglet.

Stjärnbilden Kentauren

Kentauren är en stjärnbild på södra halvklotet. Eftersom stjärnbilden är delvis cirkumpolär kring sydpolen går några av dess stjärnor aldrig ned sett från Sydney. Dess ljusstarkaste stjärna är Alfa Centauri, även kallad Rigil Kentaurus (kentaurens fot), himlens tredje ljusstarkaste stjärna. Egentligen är den ett system av två solliknande stjärnor. Kring dem kretsar på stort avstånd den röda dvärgen Proxima Centauri, som med sina 4,2 ljusår är den närmaste stjärnan efter solen. I Kentauren ligger också Omega Centauri, himlens ljusstarkaste klotformiga stjärnhop, som man länge höll för en enskild stjärna. I dess närhet bildar de fyra ljusa stjärnorna Acrux, Becrux, Gacrux och Decrux ett kors som är synligt med blotta ögat, stjärnbilden Södra korset. Eftersom korset redan på 1500-talet tjänade sjöfarare till orientering mot söder bröts dessa stjärnor ut ur Kentauren.

Mytologi

Titanen Prometheus skapade tillsammans med gudinnan Athena människorna och djuren. Han lärde människorna konst och vetenskap. När Zeus vägrade dem elden stal Prometheus den och förde den i hemlighet ned till dem på jorden i en ihålig fänkålsstjälk. Rasande skapade Zeus den vackra Pandora och sände henne till jorden med en ask full av olyckor (Pandoras ask), som för all evighet förde sjukdom och död över människorna. Prometheus lät han för alltid kedja fast vid en klippa, där örnen Ethon varje dag åt av hans ständigt återväxande lever. Först många århundraden senare fann Herkules honom och dödade örnen med en förgiftad pil. Men fri fick Prometheus bli först när en odödlig var beredd att dö för honom. Innan Herkules fann Prometheus tog han in hos kentauren Folos i dennes grotta (kentaurer är blandväsen med en människas överkropp och en hästs underkropp). På grund av en kanna vin uppstod där ett gräl, där Herkules måste försvara sig och dödade några kentaurer. De övriga flydde till Chiron, den visaste och rättrådigaste av kentaurerna. Han var vän till många gudar och kungar, hade fostrat många av deras barn och hade utomordentliga kunskaper i läkekonst. Under förföljelsen ska Herkules av misstag ha träffat Chiron med en giftig pil. Eftersom Chiron var odödlig dog han inte, utan led från och med då oändliga smärtor. Han avsade sig sin odödlighet, varigenom Prometheus blev fri. Zeus placerade därefter örnen, pilen som Herkules hade dödat örnen med, och Chiron som stjärnbilder på himlen.

Stjärnbilden Valfisken

Stjärnbilden Valfisken är en stjärnbild på södra halvklotet. Dess ljusstarkaste stjärna är β Ceti, som bär det arabiska namnet Deneb Kaitos (odjurets svans).

Dess mest kända stjärna är dock ο Ceti (Mira – den underbara). Den ligger vid Valfiskens hals och lyser ungefär var elfte månad (332 dagar) nästan lika starkt som Polstjärnan. Mira är en röd jätte som pendlar mellan olika ljusstyrkenivåer, mellan 2:a och 9:e storleksklassen. När Mira befinner sig i 2:a storleksklassen kan den utmärkt betraktas med blotta ögat, medan man från 7:e storleksklassen behöver en handkikare. I 9:e storleksklassen är den bara synlig med ett teleskop.

Mytologi

Enligt den grekiska mytologin var kung Cepheus kung av Etiopien. Han härstammade från nymfen Io, som var en av Zeus älskarinnor. Cepheus var gift med den fåfänga Cassiopeja, som överallt skröt med att hon var ännu vackrare än nereiderna, havsguden Nereus femtio döttrar. Havsguden Poseidon, som var gift med en av nereiderna, sände då havsodjuret Ketos till kusten av Cepheus rike. Cepheus vände sig till Ammons orakel för att få hjälp. Oraklet befallde honom att kedja fast sin dotter Andromeda vid en klippa och offra henne åt odjuret. Bara så kunde förödelsen utanför hans kust hejdas. I sin förtvivlan följde Cepheus oraklets råd. Andromeda räddades dock i sista stund av hjälten Perseus. Denne begärde därefter Andromedas hand. Trots att Andromeda redan var lovad åt sin farbror Fineus gick Cepheus med på det. Till slut kom det på bröllopsfesten till strid mellan Perseus och Fineus. Under striden höll Perseus fram Medusas huvud mot Fineus. Denne förvandlades på stället till sten.

Cepheus, Cassiopeja, Andromeda, Perseus och odjuret Ketos (Valfisken) placerades senare som stjärnbilder på himlen.

Stjärnbilden Kameleonten

Kameleonten är en stjärnbild på södra halvklotet. Den är cirkumpolär kring sydpolen. Det betyder att dess stjärnor ligger så nära himmelspolen att de aldrig går ned sett från Sydney. Där står stjärnbilden därför över horisonten året runt. Dess ljusstarkaste stjärna, α Chamaeleontis, föreställer kameleontens öga.

Stjärnbilden Kameleonten ligger söder om stjärnbilden Södra korset, alldeles intill södra himmelspolen. Redan på 1500-talet tjänade Södra korset som orienteringspunkt för sjöfararna. Dess stjärnor bildar ett kors som syns med blotta ögat.

Historia

Medan stjärnbilderna på norra halvklotet har varit kända sedan antiken och bygger på de mest skilda mytologier, förblev många stjärnbilder på södra halvklotet länge namnlösa. Först på 1500-talet började man ägna sig åt dem. Mellan 1595 och 1597 kartlade de nederländska sjöfararna Pieter Dirkszoon Keyser (överstyrman) och Frederick de Houtman (kaptenens bror) på uppdrag av Petrus Plancius det södra himlavalvet under en expedition. Påverkade av upplevelserna under sin resa till Ostindien namngav de ett dussin stjärnbilder: Kameleonten, Flugan, Flygfisken, Indianen, Tranan, Paradisfågeln, Påfågeln, Fenix, Svärdfisken, Lilla vattenormen, Södra triangeln och Tukanen.

På stjärnkartor som utkom strax före 1600 avbildades Kameleonten med utskjutande tunga. De två nederländska sjöfararna torde ha satt den i samband med grannstjärnbilden Flugan, som senare under nästan två sekel hette Biet. Man kan anta att de år 1595 mötte denna leguanliknande varelse på Madagaskar och var så fascinerade av dess utskjutande tunga att de döpte en stjärnbild efter djuret och en annan efter dess byte. Att de gav kameleonten den mer oansenliga av de två stjärnbilderna är kanske inte heller någon slump. Kameleonten kan ju i hög grad anpassa sig efter sin omgivning och överraska sitt byte från ingenstans. Stjärnbilden Kameleonten kommer dock inte alltid att förbli mer oansenlig än sitt byte. Genom stjärnbildens östra del sträcker sig flera molekylmoln, som har tillräckligt med materia för tusentals nya stjärnor och redan har bildat hundratals stjärnembryon. När dessa ”bebisstjärnor” om några miljoner år lyser tillräckligt starkt kommer Kameleonten att vara nästan lika intressant som sitt bytesdjur.