Faktaruta
- Latinskt namn
- Ara (Ara)
- Ljusstarkaste stjärna
- β Arae (β Ara)
- Relativ ljusstyrka
- 2,84 mag
- Hipparcoskatalogen
- HIP 85258
- Area
- 237 deg² (plats 63 av 88)
- Rektascension
- 16h 34m 17s till 18h 10m 41s
- Deklination
- -67° 41' 26'' till -45° 29' 10''
- Angränsande stjärnbilder
- Skorpionen, Vinkelhaken, Södra triangeln, Paradisfågeln, Påfågeln, Kikaren, Södra kronan
Synlighet
Stjärnbilden Altaret
Altaret är en stjärnbild på södra halvklotet. Den är delvis cirkumpolär kring sydpolen. Det betyder att några av dess stjärnor ligger så nära himmelspolen att de aldrig går ned sett från Sydney. Där står en del av stjärnbilden därför över horisonten året runt.
Den ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden är β Arae, som ligger söder om stjärten på stjärnbilden Skorpionen. Dess ljus behöver omkring 600 år för att nå jorden. Stjärnbilden Altaret genomkorsas av Vintergatan. Vintergatan är en självständig galax som består av miljarder stjärnor. Därför får stjärnbilden Altaret sin glans av flera öppna stjärnhopar och klotformiga stjärnhopar. Dess mest imponerande klotformiga stjärnhop är NGC 6397, som med lite tur kan observeras redan med en medelstor handkikare. Den ligger 8 000 ljusår från jorden och är därmed den näst närmaste klotformiga stjärnhopen efter M4 i stjärnbilden Skorpionen.
Historia och mytologi
Stjärnbilden var känd redan av de antika grekerna, och dess stjärnor har under årtusendena tolkats av de mest skilda folk. Hebréerna såg i stjärnbilden det altare som Noa reste efter syndafloden, eller Abrahams altare, på vilket han skulle offra sin son Isak. I några stjärnatlaser nämns också kentauren Chiron (stjärnbilden Kentauren), som på detta altare offrade en varg (stjärnbilden Vargen). Denna tolkning följer av att stjärnbilderna Kentauren och Vargen ligger nära varandra: redan Aratos beskriver hur kentauren sträcker ut handen mot altaret. Någon egen saga om detta har dock inte bevarats.
Den mest kända myten kring stjärnbilden Altaret går dock tillbaka på grekerna. De trodde att det var det altare vid vilket Zeus och gudarna svor att förinta titanerna. Zeus var son till titanen Kronos, universums dåvarande härskare. Kronos hade blivit varnad för att ett av hans barn skulle förinta honom. Därför slukade han dem. Bara Zeus kunde räddas av sin mor. Många år senare återvände Zeus och gav honom ett kräkmedel, varpå han kräktes upp sina syskon. Därefter förde gudarna (Zeus och hans syskon) krig mot titanerna i 10 år. Gudarna vann och delade upp världen mellan sig. Så blev Poseidon härskare över havet, Hades härskare över underjorden och Zeus härskare över himlen.
