Stjärnbilden Enhörningen

Enhörningen (Monoceros)
Enhörningen · Ljusstarkaste stjärna: β MonocerotisVisa stjärnbilden i stjärnregistret

Faktaruta

Latinskt namn
Monoceros (Mon)
Ljusstarkaste stjärna
β Monocerotis (β Mon)
Relativ ljusstyrka
4,60 mag
Hipparcoskatalogen
HIP 30867
Area
482 deg² (plats 35 av 88)
Rektascension
5h 55m 52s till 8h 11m 24s
Deklination
-11° 22' 08'' till +11° 56' 00''
Angränsande stjärnbilder
Tvillingarna, Orion, Haren, Stora hunden, Akterskeppet, Vattenormen, Lilla hunden

Synlighet

Norra himlenBerlin
Södra himlenSydney
synligdelvis synliginte synligkl. 22 lokal tid, minst en dag i månaden

Stjärnbilden Enhörningen

Enhörningen är en stjärnbild på både norra och södra halvklotet. Den kan därför observeras från hela världen. Dess ljusstarkaste stjärna är β Monocerotis, som föreställer enhörningens högra framhov.

Fast Enhörningen bara består av relativt ljussvaga stjärnor är den förhållandevis lätt att hitta. Den ligger nämligen mitt i den mycket kända stjärnkonstellationen Vintertriangeln. Det är en konstellation av tre stjärnor som syns mycket bra på vintern och som tillsammans bildar en nästan liksidig triangel. Den bildas av stjärnorna Procyon (i stjärnbilden Lilla hunden), Sirius (i stjärnbilden Stora hunden) och Betelgeuse (i stjärnbilden Orion).

Dessutom kan även amatörastronomer upptäcka mycket i denna stjärnbild. Eftersom Vintergatan löper genom den, innehåller den en mängd öppna stjärnhopar och galaktiska nebulosor. Särskilt värda att nämna är den öppna stjärnhopen M 50, som består av ca 100 stjärnor, och den öppna stjärnhopen NGC 2244, som ligger i den berömda Rosettnebulosan. Rosettnebulosan är ett gasmoln som lyser tack vare många unga och ljusstarka stjärnor. Båda stjärnhoparna kan utforskas redan med en handkikare.

Historia

Den nederländske teologen, astronomen och kartografen Petrus Plancius konstruerade år 1612 en himmelsglob med några nya stjärnbilder som inte innehöll några ljusstarka stjärnor. På den införde han Enhörningen, tillsammans med Giraffen; även Duvan går tillbaka på honom. Om Plancius därvid tänkte på Bibeln är inte känt, men enhörningen hade länge ansetts vara en kristen symbol för renhet. Jacob Bartsch tog 1624 med Enhörningen och Giraffen i sin stjärnkarta och gjorde dem kända. Han tolkade enhörningen som ett bibliskt djur.

För denna tolkning talar att enhörningen nämns på flera ställen i Gamla testamentet. Den enhörning som nämns i Gamla testamentet beror dock troligen snarare på ett översättningsfel. I den grekiska översättningen har det hebreiska ordet ”Re'em” översatts med enhörning. I själva verket avsågs troligen uroxen. Den avbildades i gamla teckningar ofta från sidan, så att bara ett horn syntes i stället för dess två. Bibelns enhörning går alltså troligen tillbaka på ett helt vanligt, jordiskt djur.