Faktaruta
- Latinskt namn
- Tucana (Tuc)
- Ljusstarkaste stjärna
- α Tucanae (α Tuc)
- Relativ ljusstyrka
- 2,86 mag
- Hipparcoskatalogen
- HIP 110130
- Area
- 295 deg² (plats 48 av 88)
- Rektascension
- 22h 08m 27s till 1h 24m 49s
- Deklination
- -75° 20' 50'' till -56° 18' 46''
- Angränsande stjärnbilder
- Fenix, Tranan, Indianen, Oktanten, Lilla vattenormen, Eridanus
Synlighet
Stjärnbilden Tukanen
Tukanen är en stjärnbild på södra halvklotet. Den är cirkumpolär kring sydpolen. Det betyder att dess stjärnor ligger så nära himmelspolen att de aldrig går ned sett från Sydney. Där står stjärnbilden därför över horisonten året runt. Tukanen är himlens mest oansenliga fågel. Utom dess ljusstarkaste stjärna hör alla stjärnor till fjärde eller högre storleksklass och är svåra att se på himlavalvet. Stjärnbilden innehåller dock två särskilda objekt som under optimala förhållanden syns med blotta ögat: Lilla magellanska molnet (NGC 292) och himlens näst ljusstarkaste klotformiga stjärnhop, NGC 104. Lilla magellanska molnet fick sitt namn efter den portugisiske världsomseglaren Ferdinand Magellan, genom vars världsomsegling det blev känt i Europa. Det är en följeslagargalax till vår Vintergata, en oregelbunden dvärggalax. Den klotformiga stjärnhopen NGC 104 (en klotformig samling av omkring en miljon stjärnor) lyser så starkt att man ursprungligen höll den för en stjärna och därför kallade den 47 Tucanae; under det namnet är den känd än i dag. Bland himmelsskådare anses den vara den vackraste stjärnhopen på södra stjärnhimlen. I ett åttatums spegelteleskop är den nästan lika stor som månen.
Historia
Medan stjärnbilderna på norra halvklotet har varit kända sedan antiken och bygger på de mest skilda mytologier, förblev många stjärnbilder på södra halvklotet länge namnlösa. Först på 1500-talet började man ägna sig åt dem. Mellan 1595 och 1597 kartlade de nederländska sjöfararna Pieter Dirkszoon Keyser (överstyrman) och Frederick de Houtman (kaptenens bror) på uppdrag av Petrus Plancius det södra himlavalvet under en expedition. Påverkade av upplevelserna under sin resa till Ostindien namngav de ett dussin stjärnbilder: Kameleonten, Flugan, Flygfisken, Indianen, Tranan, Paradisfågeln, Påfågeln, Fenix, Svärdfisken, Lilla vattenormen, Södra triangeln och Tukanen. Frederick de Houtman förde 1603 upp stjärnbilden i sin stjärnkatalog som ”Den Indiaenschen Exster, op Indies Lang ghenaemt” (indisk skata), varmed troligen en näshornsfågel avsågs. Johannes Kepler (1571–1630) kallade den senare Anser Americanus (amerikansk gås), men inte heller det namnet slog igenom. Sin slutgiltiga form fick Tukanen av den nederländske astronomen Petrus Plancius (1552–1622), som redan 1598 hade avbildat den på en himmelsglob.
