Faktaruta
- Latinskt namn
- Triangulum Australe (TrA)
- Ljusstarkaste stjärna
- Atria (α TrA)
- Relativ ljusstyrka
- 1,91 mag
- Hipparcoskatalogen
- HIP 82273
- Area
- 110 deg² (plats 83 av 88)
- Rektascension
- 14h 56m 01s till 17h 13m 53s
- Deklination
- -70° 30' 42'' till -60° 15' 52''
- Angränsande stjärnbilder
- Vinkelhaken, Cirkelpassaren, Paradisfågeln, Altaret
Synlighet
Stjärnbilden Södra triangeln
Södra triangeln är en stjärnbild på södra halvklotet. Dess ljusstarkaste stjärna är α Trianguli Australis, även kallad Atria, ett konstord bildat av den latinska beteckningen ”Alpha Trianguli Australis”. På samma sätt uppstod namnen på den näst ljusstarkaste och den tredje ljusstarkaste stjärnan: Beta Trianguli Australis kallas också Betria, Gamma Trianguli Australis Gatria.
Södra triangeln är betydligt ljusstarkare men något mindre än sin norra motsvarighet, stjärnbilden Triangeln. Atria, Betria och Gatria bildar en likbent triangel. Som stjärnor av andra och tredje storleksklassen syns de lätt med blotta ögat. Enklast hittar man stjärnbilden med hjälp av Rigil Kentaurus, den ljusstarkaste stjärnan i Kentauren och himlens tredje ljusstarkaste stjärna: öster om den ligger Södra triangeln.
Historia
Medan stjärnbilderna på norra halvklotet har varit kända sedan antiken och bygger på de mest skilda mytologier, förblev många stjärnbilder på södra halvklotet länge namnlösa. Först på 1500-talet började man ägna sig åt dem. Mellan 1595 och 1597 kartlade de nederländska sjöfararna Pieter Dirkszoon Keyser (överstyrman) och Frederick de Houtman (kaptenens bror) på uppdrag av Petrus Plancius det södra himlavalvet under en expedition. Påverkade av upplevelserna under sin resa till Ostindien namngav de ett dussin stjärnbilder: Kameleonten, Flugan, Flygfisken, Indianen, Tranan, Paradisfågeln, Påfågeln, Fenix, Svärdfisken, Lilla vattenormen, Södra triangeln och Tukanen. Om en iögonfallande triangel berättade den italienske sjöfararen Amerigo Vespucci första gången 1503, men den togs då inte med i någon stjärnatlas. Nästan ett sekel senare skissade Keyser och de Houtman den för första gången, när de utforskade de ostindiska öarna. Den nederländske astronomen Petrus Plancius hade redan 1589 ritat in en triangel på en himmelsglob, men på fel ställe. Efter de båda sjöfararnas observationer förde han 1598 in stjärnbilden i korrigerad form på sin stjärnglob, men valde då andra stjärnor än de. År 1603 tog den tyske astronomen Johann Bayer för första gången med stjärnbilden under dess nuvarande namn ”Triangulum Australe” i sin stjärnatlas ”Uranometria”. Senare döpte den franske astronomen Nicolas-Louis de Lacaille (1713–1762) för en kort tid om den till ”Libella” (sättvåg; en föregångare till vattenpasset), men den beteckningen slog aldrig igenom.
