Faktaruta
- Latinskt namn
- Chamaeleon (Cha)
- Ljusstarkaste stjärna
- α Chamaeleontis (α Cha)
- Relativ ljusstyrka
- 4,06 mag
- Hipparcoskatalogen
- HIP 40702
- Area
- 132 deg² (plats 79 av 88)
- Rektascension
- 7h 26m 37s till 13h 56m 27s
- Deklination
- -83° 11' 46'' till -75° 17’ 24''
- Angränsande stjärnbilder
- Kölen, Flygfisken, Taffelberget, Oktanten, Paradisfågeln, Flugan
Synlighet
Stjärnbilden Kameleonten
Kameleonten är en stjärnbild på södra halvklotet. Den är cirkumpolär kring sydpolen. Det betyder att dess stjärnor ligger så nära himmelspolen att de aldrig går ned sett från Sydney. Där står stjärnbilden därför över horisonten året runt. Dess ljusstarkaste stjärna, α Chamaeleontis, föreställer kameleontens öga.
Stjärnbilden Kameleonten ligger söder om stjärnbilden Södra korset, alldeles intill södra himmelspolen. Redan på 1500-talet tjänade Södra korset som orienteringspunkt för sjöfararna. Dess stjärnor bildar ett kors som syns med blotta ögat.
Historia
Medan stjärnbilderna på norra halvklotet har varit kända sedan antiken och bygger på de mest skilda mytologier, förblev många stjärnbilder på södra halvklotet länge namnlösa. Först på 1500-talet började man ägna sig åt dem. Mellan 1595 och 1597 kartlade de nederländska sjöfararna Pieter Dirkszoon Keyser (överstyrman) och Frederick de Houtman (kaptenens bror) på uppdrag av Petrus Plancius det södra himlavalvet under en expedition. Påverkade av upplevelserna under sin resa till Ostindien namngav de ett dussin stjärnbilder: Kameleonten, Flugan, Flygfisken, Indianen, Tranan, Paradisfågeln, Påfågeln, Fenix, Svärdfisken, Lilla vattenormen, Södra triangeln och Tukanen.
På stjärnkartor som utkom strax före 1600 avbildades Kameleonten med utskjutande tunga. De två nederländska sjöfararna torde ha satt den i samband med grannstjärnbilden Flugan, som senare under nästan två sekel hette Biet. Man kan anta att de år 1595 mötte denna leguanliknande varelse på Madagaskar och var så fascinerade av dess utskjutande tunga att de döpte en stjärnbild efter djuret och en annan efter dess byte. Att de gav kameleonten den mer oansenliga av de två stjärnbilderna är kanske inte heller någon slump. Kameleonten kan ju i hög grad anpassa sig efter sin omgivning och överraska sitt byte från ingenstans. Stjärnbilden Kameleonten kommer dock inte alltid att förbli mer oansenlig än sitt byte. Genom stjärnbildens östra del sträcker sig flera molekylmoln, som har tillräckligt med materia för tusentals nya stjärnor och redan har bildat hundratals stjärnembryon. När dessa ”bebisstjärnor” om några miljoner år lyser tillräckligt starkt kommer Kameleonten att vara nästan lika intressant som sitt bytesdjur.
